Jag har ett dagis på min gård där jag bor.

Idag var gården nästintill tom.

Ett par av de minsta syntes vid sandlådan.

På väg till träningen idag fick jag då se en liten 3-åring banka på

den glasklädda ytterdörren till dagis.

Han ropade att han ville komma in.

Han bankade flertalet gånger.

Dörren öppnades och dagisfröken sa något jag inte hörde.

Knuffade ut honom igen och stängde dörren.

Den lille 3-åringen började förtvivlat gråta och ropade igen att han ville in.

Jag gick fullständigt sönder...

kände hur ilska, agressivitet, frustration,medkänsla, kärlek

som en eldslåga for genom min kropp.

Rusade fram till den lille utstötte 3-åringen, kramade honom.

Såg innanför glasdörren att dagisfröken höll på klä de andra barnen

-antagligen skulle alla ut och leka.

Knappade snabbt in koden till dörren, öppnade, tog den ledsna 3-åringen i handen och gick in.

Dagisfröken stirrade stumt med ilska blandat med rädsla i blicken på mig.

Jag:

 "Vad sysslar du med?!

 Du kan väl åtminstone låta honom komma in  medan du klär de andra.

 Han ska väl inte behöva stå där ute  -ensam - bli ledsen o gråta

för att han inte får komma in - på sitt eget dagis?!"

Hon:

"Han är inte ensam, det finns ett barn där borta..."

Jag:

"Jag såg hur du knuffade ut honom och hur ledsen han blev!"

Hon:

"Ja jag såg han blev ledsen så jag skulle just släppa in honom."

Jag:

"Du ljuger, för jag stod tillsammans med honom här

och såg hur du bara tittade på honom medan du

obehindrat fortsatte klä de andra barnen"

Hon:

"Men han var inte ensam.."

Ville inte fortsätta diskussionen med alla barnen där.

Hon förstod inte, att det inte var detta det handlade om,

utan hennes respektlösa bemötande gentemot den lilla människan.

Den lille 3-åringen hade satt sig i ett hörn innanför dörren

mellan bänken och väggen o snyftade.

Jag böjde mig ner för att krama om honom då han sa:

"Hej då Bobo.."

Detta sitter som ett klistermärke i mitt hjärta.

Vad kan inte sådant beteende sätta för spår hos ett litet barn.

Dagis o dagisfröknar ska vara barnens trygghet då mamma jobbar.

Då ska man inte stängas ute, bli bortknuffad, känna sig ensam, övergiven, finns ingen ursäkt.

Förhoppningsvis är detta en sak som han nu har glömt, inte bryr sig om.

Förhoppningsvis är det endast mina känslor, erfarenhet av livet som inför situationen ger uttryck för detta.

Denna dagisfröken är ny, ung, oerfaren...försöker men finner ingen ursäkt.

Men det gjorde ont - mitt älskade älskade lilla barnbarn.

Känns fortfarande hemskt då jag skriver om det.

natti

   Frustrerad sitter jag här och väntar på vaktmästaren som skulle varit här för 1 timme sedan. Snart slutar han och ve denne man om han "glömt".

Gångjärnet till mitt köksskåp har lossnat och eftersom det är så idiotiskt utformat går det inte skruva fast det själv. Har försökt.

Nu hänger skåpsdörren på trekvart och riskerar falla ner med den vassa hörnan rakt i mitt huvud, spräcka skallen och jag kommer ligga på köksgolvet i min ensamhet och förblöda. Då är det hans fel och han ska stämmas och ge skadeståndet till mina barn. I det läget har ju inte jag någon nytta av pengar.

Återkommer senare....