Livet är som det alltid har varit.

En lång berg o dalbana.

Jag har lärt mig hålla mig fast, åka med och försöka landa mjukt.

Jag försöker åtminstone.

Ibland lyckas det, ibland kraschar man.

Svindlande höjder och djupa avgrunder.

Thats Life....

Livet är konstigt.

Alla mänskliga varelser på denna jord har egentligen en enda målsättning med sitt liv

Nämnligen att överleva.

Varje dag sträva framåt.

Sova för att återhämta krafter inför nästkommade dag

Äta för att ge kroppen den näring som behövs

Arbeta för att få pengar till mat, bostad....

Hålla sig frisk....

Måste vara det grundläggande för en överlevnad.

Mycket energi tycks gå åt att hålla sig frisk.

Träna, springa, motionera, äta kosttillskott av olika slag..

Meditera för att förhoppningsvis kunna landa mellan varven.

Social samvaro, umgås med vänner för att känna sig omtyckt, bekräftad.

vilket kanske ger oss mening och större anledning kämpa vidare.

Kärlek i alla de former är nog det en människa kan känna mest behov av för att orka vidare.

Kärlek är en av det i livet viktigaste och för människan själv det mest tillfredsställande att kunna ge till andra.

Den människa som inte kan ge får tyvärr inte heller något tillbaka.

Det är så fruktansvärt kort tid vi tillbringar här på jorden.

Livet rusar iväg i en svindlande fart.

Egentligen är vi alla så obetydliga i sammanhanget

Och ända så fruktansvärt viktiga för varandra.

Många människor lever ett ensamt liv.

Många människor lever ett utåtriktat liv men känner sig ensamma i själen.

Så borde det inte få vara.

Andra åter rusar genom livet som att försöka springa ikapp tiden.

En del sitter och endast inväntar tidens slut....

"Bär ditt liv som en droppe vatten..."

Vi som finns här i livet - just nu - utan att veta vad morgondagen har att ge -

kanske kan försöka ta just denna dag tillvara - och nästa och nästa....

men det är inte så lätt alla gånger...

....litet tankar inför stunden....