Länge sedan jag skrev.

Tappat lusten, tycker det känns meningslöst på ngt sätt. Ungefär som hela min livsinställning i övrigt just nu glidit in i förresten. Är mestadels hemma, går ytterst sällan ut, bara om jag absolut måste, overksamheten gör mig trött, sitter vid datorn, kollar in filmer som tycks blivit ett "gift" för mig. En flykt? Känner olust, inspirationslös, non kreativ alls då jag ska till min teatergrupp. Känner att jag sist inte gjorde ngt bra jobb vilket stör mig mkt. Lagt av med mina "vitaminer" - helt enkelt glömt dem (?)- konstigt. Inga promenader, ingen träning-arslet blir bredare o bredare.Undviker klä mig - tycker ingenting passar, är snyggt eller känns bra. Deprimerad? Nej-känns inte så - bara jävligt låg. Tycker livet gått/går mig förbi.

Så "roligt" det var läsa det här då........

Tänker på min älskade Josefina nu.

Funderar mkt på varför alltid de bästa människorna ska vara de som blir attackerade och slagna på. Den som vill allas väl, ställer upp i alla lägen etc är den som blir sviken å det grövsta. Måtte fan ta dem.

Glad verkligen att Lina är så pass stark idag och orkar och kan vara det enorma stöd för henne som hon är. Det känns bra.

Gläder mig oxå enormt mkt över Linas utbildning. Hon är som klippt och skuren för detta och mer till faktiskt. Övertygad om att hon kommer att lyckas och "gå långt" (som man brukar säga) då hon har en otrolig framåtanda och tar tag i saker och ting.

När jag ser henne idag, känner jag det ibland som just tiden runnit mig förbi. Kanske betyder att jag blivit gammal (hemska tanke). Ser mig själv i henne. Hur är det man brukar säga - jag regregerar,dvs faller tillbaka till den tid då jag var i hennes ålder, entusiastisk, drivande, klok etc. Tänker tillbaka, blir lycklig å hennes vägnar då jag vet hur det känns. Kan då själv längta  till just denna tid av upprymdhet och längtan.

Då tyckte jag det var fantastiskt att jag fick betalt för det som jag ansåg var min "hobby"-teatern. Lediga betalda sommar/jullov tillsammans med barnen.

Nu är det deras tur.

Shit - var tar tiden vägen. Just nu känns det som luften tagit slut. Ja, jag vet. Det är bara jag själv som kan fylla ballongen med luft igen. 

Visst kommer jag att göra det oxå - transportsträckan dit tar litet längre tid nu bara.

Usch, vilket tråkigt inlägg - förhoppningsvis en annan ton nästa gång.

Den som lever får se.

bye