Sovit länge idag.

Känns som jag hade behövt sova mer.

Nu ska jag börja plocka upp alla kläder som ligger

kringspridda litet överallt.

Försöka röja undan så det åter kan kännas mer "hemma".

Har varit intensiva dagar från morgon till kväll.

Därefter ska jag till biblioteket sätta upp affich.

Handla lösögonfransar till 6-7 tjejer (lovat).

Apoteket ska få mitt besök.

Huvudvärk i ryggen (ler).

Tänker på min svägerska vars mamma dog igår kväll.

Fick en stroke för en vecka sedan men kunde aldrig återhämta sig. Tror aldrig man kan förbereda sig på hur det känns då det verkligen händer. Känner stor

ömhet för min svägerskas pappa som efter 60 år, gammal o sjuk nu lämnats ensam.

Tänker på älskade svärdotter och min son som tidigare

gjort ihärdiga försök på alla sätt att föröka få ett litet syskon till tjejerna. Bakslag på bakslag gjorde till sist att de bestämde sig för att i stället ägna sig åt sitt nuvarande liv och de underbara flickor de redan har. Då plötsligt blev graviditeten ett faktum på ett för dem nästan chockartat sätt. De hade ju slutat ens tänka tanken. Långsamt började hoppet så sakteliga tändas och beslutet att välkomna detta lilla barn till världen. Ultraljud väntade och visade sig att

det visst fanns ett litet foster men även en cysta stor som en apelsin. Tydligen visade fostret endast svaga tecken till liv. Ytterligare en chock, trauma för dem båda. Känslan att veta om att bära ett ej livsdugligt foster i magen samt en stor cysta - utan att detta av läkare åtgärdas omedelbart är en sak som jag inte kan förlika mig med. För mig är detta omänskligt, inhumant. Återbesök kvarstår...så får vi se vad det utgör.Livet är fullt av prövningar...

Tänker även på min dotter 24 timmar om dygnet.

Vad gör hon nu, hur har hon det, är hon glad, är hon ledsen, orkar hon, sover hon, äter hon, tar hon sina mediciner...Hon lever just nu i en nästan omänsklig kompakt tillvaro av oro, stress, ibland maktlöshet över de två äldres tillvaro betr deras utredningar, mående, ångest, oro. Att trösta, ställa upp, prata, hjälpa i en situation där hon själv hade behövt så mkt mer av detsamma. Alla kontakter med skolor, läkare, myndigheter visar på en enastående envishet att se till att de får den rättmätiga hjälp de behöver.

Hon är värd all beundran att klara/klarat av så mkt i en situation då hon som sagt själv inte hunnit återhämta sig. Jag ser oförtrutet fram emot en förbättring för dem alla. Jag har varit dessa barn så otroligt närvarande under hela deras uppväxttid så det känns sorgligt i mitt hjärta inte kunna göra ngt nu - endast stå bredvid o se på.Finns nog ingenting värre än se sina barn lida.Livet är orättvist många ggr.

Lyckan över att mitt äldsta barnbarn efter mkt uppoffring, envishet o styrka äntligen, ännu en gång, begåvats med en hett efterlängtad graviditet. Hennes lycka blev även min.Det kommer gå bra-vägrar ens tänka motsatsen.

Livet kan oxå vara spännande och glädjande...

Mitt nästäldsta barnbarn ska till våren/sommaren gifta sig med sitt livs kärlek sedan många år tillbaka.

Låter som han vore jättegammal - men de möttes mkt unga. Världen finaste, sötaste tjej har han mött. Förlovat sig och som sagt - nu väntas giftemål.

Sånt känns varmt o gott i hjärtat - se två unga planera en framtid tillsammans - lyckliga, glada, förväntansfulla. Måtte lyckan stå dem bi-som det heter.

Thats life!

Känner stor beundran för min äldste son och hans urgulliga, roliga (utan att hon vet om det) fru.

Möttes som 17-åringar och är fortfarande förenade i ett respektfullt, harmoniskt äktenskap. Dessutom är han en av de mest positiva människor jag mött och har ett hjärta av guld. Detta utan att anstränga sig - han bara är sån.

Opererad i ryggen för ett tag sedan - men han är en kille som aldrig ger upp. Tränat den del av kroppen som gick - så även då han hade benet gipsat.

Min svärdotter är en kvinna som står med fötterna på jorden - vilket är en välsignelse betr min sons ibland

utflygande planer - skulle jag tro. Han är mkt lik mig upplever jag det som. En kvinna man kan lita på i alla väder. Säger alltid vad hon tycker, känner utan att fördöma. Dessutom har hon en alldeles egen livsfilosofi som man kan vara avundsjuk på - och är roande höra.

Livet kan oxå inge trygghet...mitt i den otrygghet sjukskrivning etc tyvärr ger...då är det tryggt ha varandra.

Nu till städning etc etc....