Trött. glad, lättad, lycklig, svullna fötter o händer efter lö sö 25-gradiga värme med sol under festivaldagarna. Hemma vid 21.00 efter avslut med underbar buffe utomhus på gården, 2 glas vin, prat, prat, sång och Stefan som försökte kompa alla olika stämmor på gitarr. Skitmysigt. Väl hemma tar det tid coola ner efter sista månadens intensiva rep-period etc. och som vanligt känner jag en - tomhet - visst är det märkligt ?! Alltid likadant. Längtan efter att allt är slut, skall vara överståndet som därefter tar ett par veckor att landa på. Suttit o zappat på TV, tänkt, skrattat, funderat, spånat på nya äventyr, vad ska jag nu fylla tiden med? Så är det och så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.Helsjukt egentligen. Mysigt i sommarvärmen på gården där vi alla satt-tillsammans med ungdomsgrupperna och pratade och sjöng. Fick vibbar tillbaka till "gamla" studistiden. Verksamhetschefen S bara spelade på sin gitarr och log. Ungdomarna fnittrade och sjöng tillsammans med oss pedagoger. Detta blir ett kort inlägg, skittrött. Hade inte tänkt skriva alls. Försökt coola ner efter helgen, druckit 2 glas vin till hemma så kanske jag är litet bakis i morgon.

Känner mig så stolt ! över min teatergrupp. Tänk att jag fått dem till att göra så bra ifrån sig. Betr betoningar, pauseringar, inlevelse etc. Man ser det inte på samma sätt på reporna som då de agerar för en fullsatt publik. Benne gjorde succe och tog hela scenerna. Publiken skrattade så de skrek. Lina nästan låg på golvet. Att förklara detta tar längre tid än jag känner att jag orkar just nu, men jag kan lova att det var se och hörbart vilket kunde generera en oscar. haha. Beskrivning av detta följer.

Lyckades få hjälp filma kabaren-hoppas bara det funkade. Min lägenhet är översållad av blommor från ungdomarna åtföljda av kramar från både dem och alla föräldrar. Det är min betalning för allt jobb och all glädje det genererar i slutet. Pengarna är bara en bonus.Det är så det känns!

Såg även Josefinas uppsättning som var fruktansvärt häftigt utformad. Enkel men häftig scenografi och ett mkt brännande ämne - om hur det känns ha en pappa som alkis. I slutet var det en tjej som brast ut i sång som fick mig att gråta....Det ska mkt till i dylika lägen. Alldeles för luttrad" har jag blivit med åren i dessa situationer. Blir gärna kritisk etc, men det gick inte denna gången. Bra! Josefina har förmågan att med små medel göra stora uttryck enbart med sitt ansikte o ögon- fascinerande.

Teater är livet. Mest fantastiskt för min del är att se barnens/ungdomarnas fantastiska utveckling både på scen och framför allt som människor. Fan vad teater är nyttigt i utvecklingssyfte - om bara de regerande inom skola, fritid, etc hade minsta aning om detta.

Nu kommer jag in på annat ämne som jag inte pallar vidarutveckla ikväll.

Natti