Sista dagen i Sandviken. Var ute åkte pulka tillsammans med tjejerna. Peppe skulle få möjlighet sova en stund eftersom han var mkt trött o kass i magen. Efter en liten stund dök han upp i backen i alla fall - dummer....

Hemma igen hade jag fått mms och missat 2 samtal på mobilen. Visade sig att Niclas vurpat med sin EU-moppe och brutit vristen i ena benet samt ena handen. Min första anblick av bilden med gipset fick mig att gissa att det var Hasse som lekt doktor med killarna. Kunde inte i mun vildaste fantasi tro att det hänt Niclas ngt. Peppe såg det naturligtvis och vi kastade oss på trelefon för att höra hur det stod till. Tänk så hemskt det känns och så lätt olyckan kan vara framme. Själv tackar jag alla högre makter att han lever. Att det var så tidigt så inte stortrafiken på vägarna kommit igång, att han hann tänka så pass o reagera så snabbt att han drog in hakan och kasade på hjälmen!! -tänk om han inte haft hjälm...Folk körde förbi utan att stanna. Själv försökte han starta moppen igen trots trasigt högerstyre stående på bruten fot och växlande med bruten hand. Körde till jobb ! där arbetskamraterna såg till att ringa Bella som körde honom till ambulansintaget. Stackars Niclas - mkt som för honom känns motarbetat nu - men jag är lycklig över att han lever. Hemska tanke.

Känns konstigt inte vara hemma i Malmö när sånt händer även om jag inte kunde gjort ngt. Gäller att vara tacksam för desmå stunderna.