Gårdagen tillbringade jag på teatern tillsammans med Lina som hade sin sista kulifem dag med uppspel.Fullsatt publik och de små "trollen" gjorde bra ifrån sig tillsammans med det stora "trollet" vars person kändes identitetslänkad till min egen person. Märklig känsla faktiskt se hur hon jobbar likt mig. Många känslor intog min kropp - förbrukad (ler), avundsjuk (vill oxå va 38 år), rörd (min dotter!), glädje ( hon har "hittat hem") var trots allt den största o viktigaste känslan...

Hjälpte henne med ungd.gruppen då hon inte orkade den efter en hel veckas "slit" , vilket gick bra.

Senare em o kväll hade jag några mysiga prattimmar tillsammans med

familjen.

Återgick till mitt för att "soppa" och se på Lets Dance.

Lina ringde och storgrät samtidigt som hon undrade om jag visste vem som just kört ihjäl sig.

Hjärtat stannade i bröstet på mig, blodet försvann från hjärnan, kyla spred sig i kroppen och händerna började lätt skaka.

Tänkte med fasa på min familj....vad-vem-...

inte ngn av dem...tack!

Det visade sig att en vän och teaterkollega under dagen omkommit i en

bilolycka med ett tåg.

Denna levnadsglada, spontana, impulsiva, kreativa mamma till två små barn fanns inte kvar här på jorden längre.

I ett oberäknat ögonblick var hon bara borta.

Hur jävla orättvist och hårt kan inte livet slå!

Fy vad det gör ont tänka på att idag vaknar barnen utan kramar o pussar från sin mamma.

Hur ska detta förklaras för en 3 och 5-åring.

En pappa som plötsligt står där ensam i det nya huset där renoveringsdammet fortfarande inte lagt sig.

Väntan på att hon skulle komma hem igen efter påbörjad arbetsrunda som blev längre o längre tills det brutala beskedet kom.

Tankarna virvlar runt som ett kalejdoskop i mitt huvud, där små små bitar av nu/forntid blandas med bilder som inte går att sudda bort.

Svårt att greppa det ofattbara....

Känslan av att alltför lätt priotitera små obetydliga saker till stora problem slår mig plötsligt. Livet är mer väl värt att leva medan man kan.

kram