Fy vad jag är trött.

Litet "ontimagen" övergick snabbt till maginfluensa med kramper värre än förlossningsvärkar.

Aningen bättre nu to f.m

Måste trots detta iväg till MAF fixa klart scenen inför

morgondagen.

Tror faktiskt inte det kommer ngn publik....

Men det ska filmas av Hasse...

Pallar inte skriva mer..

Så är Teaterfestivalen slut!

Jättemycket folk besökte MAF och Studioteaterns alla fina uppsättningar. Kafe´t fick in mer pengar än vanligt betr armbandsbiljetter a 40:- vuxen, 20:- barn än tidigare. Dessutom fika a 5:- för en macka samma pris betr kaffe. Min filosofi verkar stämma att ju billigare det är - ju mer handlar folk - mer pengar till Studiskassan....

Jaja-ekonomi är och har aldrig varit min starka sida, men jag vill att alla ska ha lika möjlighet etc....

Mörkret i salongen var släckt, så när som spoten på Momo som satt 1,5 meter upp. Publiken strömmade in och då !!! -  plötsligt!!! - slog mig en tanke som ett knytnävsslag i magen.

Shit - tänk om folk inte förstår pjäsen ?!

Suckar, säger ngt som "vilket jävla skit", reser sig och klampar ut!

Manuset är ganska så djupt....faktsikt....

Mitt hopp sattes just då till mina unga skådespelare att de skulle lyckas förmedla innehållet i pjäsen - i sina karaktärer - kontraster -pauser - känslor -etc etc...

Jag kanske var "hemmablind" som man säger....

Men - jag behövde inte vara orolig.

De var helt fantastiska ! Verkligen.

Det finns scener i denna uppsättninga som i mina ögon är så fina, så hjärteknipande o vackra att jag aldrig glömmer varken bilderna eller deras utspel.

Att de kan, vågar....

Under processens gång har det för en del varit som att hoppa från Himalaja....och landat med mjuka tofflor omkramade av den övriga gruppen.

Långa o många apllådtack.

Känslan för mig - att se alla dessa ungdomar stå där och bocka, ta emot jublet, se deras ansikten stråla av glädje och tillfredsställelse -efter allt slit - är för mig mer värt än ngt annat.

Då känner jag sån kärlek till dem alla och blir så varm i hjärtat.

Hur ska jag kunna släppa dem...hur länge orkar jag?

Det är mer jobb bakom än ngn har en aning om som inte har den erfarenheten.

Fick blommor, presenter från föräldrar etc - råkade dessutom fylla år på söndagen - så glad jag blev.

Nu återstår 2 föreställningar till.

Fredag 11/12 19.00 o lö 12/12 17.00

Därefter känns det alltid lika "snopet" - att det plötsligt bara är slut.Alltid

Hasse har lovat filma både lö/sö....

Kram.....den som orkar läsa...

   I går var jag på teatern redan 15.00 gjorde klart på scenen, hämtade saker atelje`n, handlade såpbubblor etc etc.

Fick en ckock då jag kom ner på scenen.

Allt - precis överallt låg ett täcke av guldpulver!

På scenen, trapporna, logen, på kläderna etc etc.

16.30 kom ungdomarna för sista repan innan premiär. Det var en perfekt sista repa - nämnligen skrattig, fnittrig, okoncentrerad - och rolig!

Vi slutade vid 20-tiden och då fick jag sätta igång städa upp allt jävla guldpulver. Vi är ju de som först spelar på lördag. Sopade ihop högvis, dammsög, sopade igen, tvättade..ändå gick inte allt bort. Var hemma 22.15 Skitförbannad!

Skrev ett mail till den som repeterat dagen innan.

Hur fan ! kan man lämna utan att städa efter sig?!

Idag var jag iväg 15.00 igen, köpte klister till tjejernas lösögonfransar ! hm..en god flaska vin till Henrik som tack för hjälpen med ljus ljus etc.

Mötte upp C för att iordningställa fotoutställningen. Inte många pedagoger hade lämnat in bilder så det ser ut att bli en utställning av/med min grupp...

Kanske kommer ses med oblida ögon från vissa - who cares...

Den video en annan ped filmat i samband med sin utbildning -betr min undervisning- ska stå på.

Ska bli skönt då allt är över och jag ger mig möjlighet känna in julen.

Mitt första besök på pensionärshemmet!

Var kallad till distriktet för

influensasprutan.

Väl där hade all vaccination förflyttats till just Pensionärshemmet.

Det luktade gammalt och institution.

Jag baxnade då jag såg kön !

Minst 100 - 150 pensionärer före mig.

Med rullatorer, käppar och stödpersoner vid sin sida.

Lång väntan......

Jag stod och tittade på den tysta ringlande kön och fick en sciencefiction - känsla.

Här stod vi alla i väntan på sprutan!

Vad då för spruta - kan man lita på att de tagit rätt...?!

En efter en försvann de in i rummet

där ett antal sköterskor gav sprutor på löpande band.

Ingen av dem kom ut igen!

Fantasin tog fart och snart hade jag "skrämt"upp mig själv.

Tänkte på han i USA som lät förgifta hela sin anhop av religiösa anhängare, eller kön till gaskamrarna i Auszwitz.

Hur lätt hade detta inte varit här ?!

Ta död på alla jävla pensionärer bara.

De tillför ändå ingenting i samhället längre.

Kostar bara pengar de inte kan leva på.

Det är ju bara säga till dem att de ska få en influensaspruta.

Så ställer de sig lydigt i kön och inväntar intet ont anande avrättningen.

Sen tuppar de av och bärs bort....

Självklart fanns en dörr på andra sidan som folk gick ut ur....

Jag skulle sitta 10 min sa sköterskan om utifall att....utifall att vad då?

Icke - jag kastade mig ut, på cykeln o hem.

Känner inte ett dugg av sprutan - var nog bara H2o....

Lågvattendag överlag.

Känner mig trött, håglös, med tusen tankar irrande runt i skallen.

Frusit som en hund...?

...ja man brukar ju säga så vov vov...

Iskall om händer, knän ?! och fötter.

Fullt påklädd med fleecemorgonrock lade jag mig i

soffan med fleecefilten över mig - och frös.

Kände hur hjärtslagen slog hårt mot bröstet.

Till sist tappade jag i badvatten, kastade av mig kläderna på golvet och kröp ner. Flög upp igen !

Illröd ! Shit vad det var varmt.

Spolade i mer kallt så det blev skönvarmt och kände hur blodet började pulsera i fötterna.

Nu mår jag ok igen och skall ta cykeln iväg till distriktet o få den där sprutan.

bye west...

Sovit länge idag.

Känns som jag hade behövt sova mer.

Nu ska jag börja plocka upp alla kläder som ligger

kringspridda litet överallt.

Försöka röja undan så det åter kan kännas mer "hemma".

Har varit intensiva dagar från morgon till kväll.

Därefter ska jag till biblioteket sätta upp affich.

Handla lösögonfransar till 6-7 tjejer (lovat).

Apoteket ska få mitt besök.

Huvudvärk i ryggen (ler).

Tänker på min svägerska vars mamma dog igår kväll.

Fick en stroke för en vecka sedan men kunde aldrig återhämta sig. Tror aldrig man kan förbereda sig på hur det känns då det verkligen händer. Känner stor

ömhet för min svägerskas pappa som efter 60 år, gammal o sjuk nu lämnats ensam.

Tänker på älskade svärdotter och min son som tidigare

gjort ihärdiga försök på alla sätt att föröka få ett litet syskon till tjejerna. Bakslag på bakslag gjorde till sist att de bestämde sig för att i stället ägna sig åt sitt nuvarande liv och de underbara flickor de redan har. Då plötsligt blev graviditeten ett faktum på ett för dem nästan chockartat sätt. De hade ju slutat ens tänka tanken. Långsamt började hoppet så sakteliga tändas och beslutet att välkomna detta lilla barn till världen. Ultraljud väntade och visade sig att

det visst fanns ett litet foster men även en cysta stor som en apelsin. Tydligen visade fostret endast svaga tecken till liv. Ytterligare en chock, trauma för dem båda. Känslan att veta om att bära ett ej livsdugligt foster i magen samt en stor cysta - utan att detta av läkare åtgärdas omedelbart är en sak som jag inte kan förlika mig med. För mig är detta omänskligt, inhumant. Återbesök kvarstår...så får vi se vad det utgör.Livet är fullt av prövningar...

Tänker även på min dotter 24 timmar om dygnet.

Vad gör hon nu, hur har hon det, är hon glad, är hon ledsen, orkar hon, sover hon, äter hon, tar hon sina mediciner...Hon lever just nu i en nästan omänsklig kompakt tillvaro av oro, stress, ibland maktlöshet över de två äldres tillvaro betr deras utredningar, mående, ångest, oro. Att trösta, ställa upp, prata, hjälpa i en situation där hon själv hade behövt så mkt mer av detsamma. Alla kontakter med skolor, läkare, myndigheter visar på en enastående envishet att se till att de får den rättmätiga hjälp de behöver.

Hon är värd all beundran att klara/klarat av så mkt i en situation då hon som sagt själv inte hunnit återhämta sig. Jag ser oförtrutet fram emot en förbättring för dem alla. Jag har varit dessa barn så otroligt närvarande under hela deras uppväxttid så det känns sorgligt i mitt hjärta inte kunna göra ngt nu - endast stå bredvid o se på.Finns nog ingenting värre än se sina barn lida.Livet är orättvist många ggr.

Lyckan över att mitt äldsta barnbarn efter mkt uppoffring, envishet o styrka äntligen, ännu en gång, begåvats med en hett efterlängtad graviditet. Hennes lycka blev även min.Det kommer gå bra-vägrar ens tänka motsatsen.

Livet kan oxå vara spännande och glädjande...

Mitt nästäldsta barnbarn ska till våren/sommaren gifta sig med sitt livs kärlek sedan många år tillbaka.

Låter som han vore jättegammal - men de möttes mkt unga. Världen finaste, sötaste tjej har han mött. Förlovat sig och som sagt - nu väntas giftemål.

Sånt känns varmt o gott i hjärtat - se två unga planera en framtid tillsammans - lyckliga, glada, förväntansfulla. Måtte lyckan stå dem bi-som det heter.

Thats life!

Känner stor beundran för min äldste son och hans urgulliga, roliga (utan att hon vet om det) fru.

Möttes som 17-åringar och är fortfarande förenade i ett respektfullt, harmoniskt äktenskap. Dessutom är han en av de mest positiva människor jag mött och har ett hjärta av guld. Detta utan att anstränga sig - han bara är sån.

Opererad i ryggen för ett tag sedan - men han är en kille som aldrig ger upp. Tränat den del av kroppen som gick - så även då han hade benet gipsat.

Min svärdotter är en kvinna som står med fötterna på jorden - vilket är en välsignelse betr min sons ibland

utflygande planer - skulle jag tro. Han är mkt lik mig upplever jag det som. En kvinna man kan lita på i alla väder. Säger alltid vad hon tycker, känner utan att fördöma. Dessutom har hon en alldeles egen livsfilosofi som man kan vara avundsjuk på - och är roande höra.

Livet kan oxå inge trygghet...mitt i den otrygghet sjukskrivning etc tyvärr ger...då är det tryggt ha varandra.

Nu till städning etc etc....

   Pausat i "Flickan som leker med elden"-kanonbra!'

Sträckläste alla böckerna i somras.

Överraskad och förvånad över att filmerna ger

ytterligare perspektiv på böckerna.

Funderar på varför-borde vara tvrtom.

För det första, alla personerna - nästan - har fått

andra ansikten, personer - men är trots det desamma som i boken. Skickligt.

Ska se forts. nu....kollade bara mail etc o hamnade här....

Känner mig faktiskt ganska ensam ikväll..

Thats life...

Hemma igen efter första genrepet.

Gick bra - trots vissa missar betr repliker etc.

Känns lugnt....fixas på to.

Mycket kånkande o bärande.

Hela scenografin måste bort då annan grupp ska

dit må. Fick hjälp av Henrik som väl var.

Hade inte fixat det själv.

Glömmer äta.

Hade försovit mig i morse.

35 minuter på mig att vara på plats.

Sen var det full fart.

Inte hungrig nu heller.

Trött, litet ont i ryggen - går över.

Vaknade i morse mitt i en mardröm.

I drömmen mötte jag många vänner och

bekanta som alla sa samma sak till mig.

"Fan vad du blivit tjock!"

För varje möte kände jag hur jag svullnade

upp - mer o mer...

Drömmen var så verklig så jag ilade ut och

speglade mig om det var sant eller ej.

Hm....