Nyss hemkommen från demonstrationen Vänsterpartiet (så klart).

2000 människor i tåget - bra ! - men vi kunde varit flerdubbelt många fler.

Kände och upptäckte att denna dag - 1 maj - arbatarnas dag - är oerhört mer betydelsefull för mig än jag egentligen trodde då jag gick dit. Känslan att  tillsammans lyfta en knuten näve och sjunga Internationalen är stark. Att känna ett rött hjärta inombords som glöder i kampen mot alla orättvisor, främlingsfientlighet, borgarnas övergrepp - deras våldtäkter mot den vanliga arbetande människan, krig etc etc...behövs påminnas och förstärkas -tillsammans - en sån här dag. En blandad känsla av både glädje och sorg. Glädje att se o uppleva att det faktiskt finns folk som vill fortsätta kämpa. Sorg över att det fortfarande efter alla år ska behövas. Ett hjärta fyllt av medmänsklighet och kärlek.

Gräsmattan var full av unga människor, familjer med barn som dansade runt till musiken mellan talen. Folkfest omringad av röda fanor.

Vi har så mkt att att föra vidare. Allt våra förfäder kämpat för, så vi skulle kunna leva i ett fritt solidariskt demokratiskt samhälle. Frihet, jämställdhet, människans lika värde, arbete åt alla....you name it.

Nostalgiska tankar o känslor dyker upp då jag tänker på Niclas som ett år bar den röda fanan (tror det var idrottsfanan?) med en hand hela demonstrationen. Patric som spelade med i dåvarande VPK-orkestern både under samlingen och demonstrationen. Picnic i parken tillsammans. Idag var det inte så -

Lina mös med familj o vänner på annan plats i parken, Niclas grillade på Almåsa, Patric hade grillmys med vänner i Sandviken.

Det finns inte mkt för mig att orda om det egentligen. Vi lever trots allt i en pseudodemokrati vilket ger alla ett fritt val. Varken kan eller vill klandra ngn. Medveten om att jag inte kan lasta ngn annan för den  illusion / drömbild jag omedvetet bär inom mig om den gemensamma kampen. Faktum är att det gör de alla tre - kämpar, ofta i motvind-på sitt sätt. I vardagen - praktiskt. Nicke betr facket, Patric på sitt jobb, Lina i alla möjliga olika instanser - det känns bra.

Jag drömmer trots allt vidare om ett bättre samhälle för inte bara mina barn utan allas barn.

Som Torstein Bergman sjunger, på sin på 70-talet svartlistade LP:

"Hur mycket längre ska vi vänta kamrater...?"

Röd Front!

varm solig sommarkram !

Vaknade till en varm solig 1:a Maj.

Känner mig nostalgisk då jag tänker tillbaka på alla andra 1: Maj genom åren. Glädjen, kampandan för en bättre framtid, obstinat, provokativ, knuten näve och kampsånger...

Så är det inte längre.

En grå dimridå har tjockt lagt sig över allt. En känsla av att "det är inte lönt" - uppgivenhet etc. Idag lägger jag min tilltro till en bättre solidarisk framtid på våra ungdomar som idag hittat/hittar nya vägar i sina protester....

Känner oxå saknad efter mina nu vuxna barn.

Längtar jättemkt efter min familj i Sandviken -evigheter sedan jag träffade dem, likadant efter min Almgårdenfamilj jag inte haft tid träffa på jättelänge. Min Västerfamilj finns i samma hus vilket just nu känns tryggt. Vi ses nästan varje dag.

Idag ska jag ta en promenad ner till Kungsparken vid ett-tiden o lyssna på Ohly, kolla läget liksom.

"Upp till Kamp...." - kram